downtoperfection.blogg.se

Jag känner mig tom, inget ändras samtidigt som tiden bara går. Tiden stannar inte för någon och jag ifrågasätter mig mer och mer vad jag vill och vad som är värt något.

Jag har för höga murar att klättra över för att kunna ta mig vidare att jag väljer det trygga istället. Att stå kvar på samma ställe. Jag vet att jag inte mår bra här, men tänker jag på de höga murarna mår jag om möjligt ännu sämre.

 

Pappa är på mig mer och mer för varje dag som går, han frågar hur jag tänker kring utbildning, tycker att jag ska ringa skolan och berätta att allt är så mycket bättre och att jag är villig att ta tag i allt nu. Om han bara visste, OM han bara visste hur allting är. Hur skulle han reagera om jag berättade att jag skurit mig, att jag tänker på vad som händer when you "cross over", vad jag tänker och tycker om mig själv. Hur jag förstör mig själv inifrån och ut.

För ett par år sedan visste jag inte att ett så stort självhat fanns.